1780 dagar.
För 1780 dagar sedan exakt, gav fossingen upp. På vägen pajade även min menisk, så vintern 2012/2013 började den långa rehaben med den. Därefter väntade operation av båda mina fötter som kunde jämföras med två korsbandsskador samtidigt, fast värre.
O här står jag. Långt ifrån klar med rehabresan, men så mycket längre fram än vad jag någonsin hade kunnat hoppas.
Nu inser jag att detta är värt alla spenderade dagar på den där jävla rehaben, alla de tusentals tårar jag fällt, allt slit.
Jag VET att jag kommer lira fotboll på riktigt en dag, det är inte än, men imon får jag känna på boll igen o ni förstår la vilket framsteg det är? Det är den dagen jag har väntat på i alla dessa dagar.
Stolt över mig själv o så tacksam över alla som kämpat med mig, alla som peppat mig, alla som trott på mig.
Det är sådant som får en att inte ge upp. Tack!
