vinnarbloggen.webblogg.se

Jag har alltid vetat ATT jag har haft en vilja, men jag har aldrig riktigt vetat vad jag ska använda den till.
Redan som liten placerades jag in i ett fack, i ett fack där jag inte alls trivdes. Ett fack jag inte hade valt själv.
Detta fack kallades för det heterosexuella facket, det facket man tydligen föds in i. För att lämna facket måste man ta sig ur garderoben och "erkänna" för hela världen att man inte hör hemma där.

Och det är väl det jag tänkte göra nu. Erkänna att jag har valt att frigöra mig från garderoben jag kände mig helt missplacerad i. Jag har i flera år känt att jag inte riktigt har passat in på en punkt, jag har inte varit som de flesta runtomkring mig. Ofta har jag fått frågan: "vem är din drömkille?", "har du någon kille på gång?", "tänker du ALDRIG på killar?" och sanningen är den att jag aldrig har tänkt så särskilt mycket på det. Det har inte funnits i intresset, alls. Jag kunde liksom inte ha brytt mig mindre. Har fått dåliga vibbar av snubbarna helt enkelt. Trökigt, men sant. Jag har heller inte fokuserat så mycket på tjejer heller, utan mest på kärleken. Överallt har jag läst om sex och lusten efter det i tonåren, men jag har aldrig haft den glöden. Visst, klart det har funnits i tankarna och det är många dagar man har velat göra allt möjligt, men när det kommer till att agera i verkligheten så har det inte lockat mig. Vissa dämpar sin osäkerhet och tvivlan genom att ligga för att få känna sig sedd och omtyckt för ett tag, för mig har det varit tvärt om. Jag har haft en sådan dålig självkänsla så att jag aldrig har velat öppna mig för någon. Jag har isolerat mig. 

Jag har i flera års tid vetat att jag inte är heterosexuell, för jag vet att jag skulle kunna falla för en tjej med. Det är jag övertygad om. Men jag kan inte på rak hand säga att jag är homosexuell heller, för jag vet inte riktigt. Kanske faller jag för en kille en dag, även fast jag inte känner för det just nu? Bisexuell vill jag inte stämpla mig som heller, för jag är inte säker på att jag är det. Jag tillåter mig själv att älska precis vem jag vill, men det har inte varit så enkelt att skrika ut det för hela världen innan. Ofta för att folk dömer och för att folk lätt blir skrämda. De försöker dölja det, men det syns så väl. Folk backar för att de är rädda, för att detta är något nytt för dem. Om jag säger att jag kan tycka om en person av samma kön, så vet jag att flera tjejer drar sig undan och tänker: "tänk om hon går på mig...". Bara för att jag säger att jag skulle kunna bli kär i en med samma kön som mig, betyder det INTE att jag blir kär i varenda tjej runtomkring mig. Jag kan pussa på tjejer UTAN att jag känner något stort för dem, okej? Om jag skulle vara kär i dig, så skulle jag sagt det eller visat det tydligt, så please ta det lugnt vänner! 

Till alla i min närhet som inte tycker att detta är okej, så vill jag bara säga att ni nu kan säga upp vänskapen med mig, för jag kan tyvärr inte ha vänner som inte accepterar detta. Detta är den JAG ÄR och tycker ni att det är fel eller känns obehagligt så sure, då är det bara att säga hej då, för då accepterar ni inte MIG, och de jag omringar mig med SKA acceptera mig för den jag är. Så är det bara. Det är ingen idé att ni låtsas, att ni försöker dölja att ni tycker detta är konstigt, för jag ser igenom er och det kommer bara slå tillbaka på er. 

Länge lever ärligheten! Jag är ganska förvirrad men en sak vet jag säkert och den saken är att jag kommer bli kär i en PERSON och inte i ett KÖN. Jag har aldrig varit kär då jag har löjligt svårt för att bli det, så den som jag någon gång kommer släppa in i mitt liv ska känna sig jävligt speciell.

Puss världen!