Fin helg.
Det har varit en görbra helg. Har hängt hos Emma, min nya fina vän, fredag, lördag och idag.
I fredags drack vi vin hos henne och bara hängde och sedan drog vi till Jazzhuset där jag även träffade fina födelsedagsbruden Astrid samt Philip, Sara och Amanda (!!!!!).
Fan sikken bra kväll. Sov sedan hos Emma och i lördags låg vi i en soffa i stort sett hela dagen, pratade, vilade, såg på TV, käkade en massa skit och bara tog det lugnt.
Idag åkte jag tillbaka till Emma och vi tog en promenad och satte oss i solen vid Skansen kronan, drack vin, lyssnade på musik och bara tjötade. Sedan gick vi till henne och bara hade det mys framför TV:n.
Jag önskar att jag kunde säga att helgen slutade på absolut bästa sätt, men när jag skulle gå ut för att bli hämtad av farsan, trampade jag snett med foten som jag har mest problem med, och nu kan jag inte stödja det minsta på den. Den pulserar smärta och jag mår spyilla pga känslan och värken. APA alltså! Varför ska jag alltid lyckas klanta till det?
Vi får se om jag klarar av att ta mig till skolan och rehaben imon, men förhoppningsvis ska jag hinna vila upp fossingen till dess. Har haft en vecka helt fri från rehab, så det ska bli ganska skönt att kicka igång med det igen. Ser dock inte fram emot smärtan jag kommer få efteråt och den fruktansvärda pendlingen i mitt humör.
Jag känner ju mig själv såpass bra, så det är la bara att bita ihop och ta sig igenom skiten.
Fan sikken bra kväll. Sov sedan hos Emma och i lördags låg vi i en soffa i stort sett hela dagen, pratade, vilade, såg på TV, käkade en massa skit och bara tog det lugnt.
Idag åkte jag tillbaka till Emma och vi tog en promenad och satte oss i solen vid Skansen kronan, drack vin, lyssnade på musik och bara tjötade. Sedan gick vi till henne och bara hade det mys framför TV:n.
Jag önskar att jag kunde säga att helgen slutade på absolut bästa sätt, men när jag skulle gå ut för att bli hämtad av farsan, trampade jag snett med foten som jag har mest problem med, och nu kan jag inte stödja det minsta på den. Den pulserar smärta och jag mår spyilla pga känslan och värken. APA alltså! Varför ska jag alltid lyckas klanta till det?
Vi får se om jag klarar av att ta mig till skolan och rehaben imon, men förhoppningsvis ska jag hinna vila upp fossingen till dess. Har haft en vecka helt fri från rehab, så det ska bli ganska skönt att kicka igång med det igen. Ser dock inte fram emot smärtan jag kommer få efteråt och den fruktansvärda pendlingen i mitt humör.
Jag känner ju mig själv såpass bra, så det är la bara att bita ihop och ta sig igenom skiten.
En dag kommer allt bli bra.
