vinnarbloggen.webblogg.se

Rehaben idag gick fullständigt åt helvete. Jag hade så ont i foten som jag har haft och har mest problem med, att jag knappt kunde göra någonting.

Jag föddes med extraben i fötterna som på äldre dar började växa ihop med båtbenet i fötterna. 
När jag var elva trillade jag ihop under en handbollsmatch pga en sådan fotsmärta, och då hittades dessa ben.
Men som sagt började det bli bättre till ytan, men min vänstra fot kunde plötsligt bara låsa sig.
Fastna i något obekvämt läge vilket innebar att jag inte kunde stödja på foten. Kryckorna blev mina bästa vänner.
I våras fick jag reda på att jag skulle opereras, men eftersom mina extraben inte längre var några extraben, utan mer som en liten extra utbuktnad på båtbenet, så skulle de inte tas bort, utan mer mejslas av. Då var man tvungen att lossna på en stor sena och sy fast den igen. Detta är inte något som är smärtfritt om man säger så. 

Innan operationen berättade ett flertal läkare för mig att de inte kunde se om det var dessa extraben som orsakat smärtan och låsningarna i foten, men att det mycket möjligt är så. Det var det enda de kunde se och gissa på, så då gjordes operationen med förhoppningen om att allt skulle bli bra och att jag snart skulle kunna spela fotboll igen.

Men det såklart att det ska gå snett när det handlar om mig, den klantiga bruden med oturen från helvetet. 
Smärtan i foten hade jag räknat med och det är inget konstigt med det, men nu efter fyra månader låser sig foten (den vänstra som jag som sagt har haft mest problem med) på samma sätt som den gjorde innan, vilket innebär att jag inte kan stödja på den, plus att det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Även om jag tar massa värktabletter (som jag dock brukar försöka undvika, då jag vill ha det så naturligt som möjligt), så är det fortfarande samma smärta. Min sjukgymnast (som för övrigt är fantastisk!) har gjort allt vad han har kunnat för att det ska ordna sig. Han har försökt undersöka foten och han har dragit den rätt. Han har gjort träningsprogram och anpassat sig efter mina problem, han har skickat tillbaka mig till sjukhuset. Allt för att detta ska bli bra. Så honom klandrar jag inte för fem öre, trots att detta inte har gått vägen. Jag har hållit helvetet inom mig i några veckor för att ge det en chans, kanske var det bara en engångsgrej? Men det har fortsatt och nu står jag här ovetandes, ledsen och arg. 

Det som är mest frustrerande är inte att hoppa runt på kryckor och att ha ont, inte alls. 
Det som är det jobbiga är att jag nu är tillbaka på ruta ett, på ruta ett som jag har kämpat med att ta mig ifrån i 7 (!) år. Inget vet vad som är felet, det enda som är säkert är att någonting inte står rätt till. Men om man inte hittar vad som är fel, hur ska man då kunna lösa det? Och ständigt får jag höra att det kanske inte blir bra och att jag kan glömma fotbollen. 

Det tragiska är att jag faktiskt för tillfället har lagt fotbollen bakom mig, för det enda jag just nu kan tänka på är att bli bra. Jag vill inte leva ett liv där jag varje dag måste vara beredd på att foten ska fastna så att jag inte kan röra mig. Jag har gått igenom tillräckligt många år med skiten, så jag hade ju önskat att det skulle vara över nu när jag genomgått den här operationsperioden. 

Men jag vet inte. För jag lever i ovisshet och det gör mig galen. 
Sorry för att jag sprider negativ energi, men det är inte lätt att fejka en glädje som just nu inte existerar. 
Jag är förtvivlad och tyvärr är inte det någonting jag kan eller vill dölja. Det är ju trots allt okej att känna. 

Tack alla som ständigt peppar mig med ord som att jag är stark och grym. 
Det värmer upp det trasiga, lilla hjärtat och får mig att bli lite gladare. 

Kram på er.